I no speak Australian.

Igår vaknade jag upp med en helt fasansfull huvudvärk. Som om någon tryckte in spikar i huvudet. Mycket märkligt, då jag inte brukar få ont i huvudet sådär. Men vad ska man göra. Mina fina roomies peppade mig att jag skulle stanna hemma, och även om jag fick dåligt samvete mot min grupp förstås kände jag att jag inte hade så mycket val. Jag och Amanda dividerade oss också fram till att det inte skulle spela någon roll om 5 år ifall jag stannade hemma idag. Så då gjorde jag det. Sov till och från hela dagen i ett mörkt rum.

 

Och hela tiden så tänkte jag att det här går ju inte, för jag ska slå världsrekord imorgon!

 

Och jag tror att jag har gjort det! De är nog bara lite sega på att uppdatera Facebook-sidan. Så jag kommer nu finnas med i Guniess rekordbok under Längsta Touch Footy Match. Kanske inte med namn, men men själen. Det förra världsrekordet var 27 timmars match non-stop, och vi skulle köra mer än 30 tors+fre på Campus. Med massa olika spelare förstås. Jag trodde dock att det var riktig footy, typ som rugby fast utan regler. Så jag var helt inställd på att bli skadad. Men sedan när jag hörde reglerna och insåg att när man nuddade den i det andra laget som hade bollen var den tvungen att lägga ner bollen och jag tvungen att backa. Va? Får man inte ens slita bollen ur händerna? frågade jag. Nej. Kanske var det lika bra då det mest var killar som körde, men blev lite besviken på att man inte fick bruschla. Och blev sjuuuukt sugen på att spela fotboll. Det var lite Aroscupen-stämning helt enkelt. 

 

It's fun to win!