I no speak Australian.

Jag har precis räddat runt 150 människor från en ganska säker flygkrasch. Hur då undrar ni? Jo, det ska jag berätta.

 

Det började med att jag insåg att mitt Australiensiska telefonnummer bara skulle fungera till och med den 6 juli om jag inte laddar på det med mer pengar. Ganska perfekt tänker ni då eftersom jag åker härifrån den 6 juli! Men nej inte riktigt. För att.

 

Jag har ju också pausat mitt svenska abonnemang under den här vistelsen. Det skall dras igång igen den 7 juli - dagen då jag kommer hem. Eftersom Australien ligger 8 timmar före Sverige innebär då denna övergång att det kommer bli ett glapp på 8 timmar från att den blir 7 juli i Australien till att den blir det i Sverige då jag inte kommer att ha någon fungerande telefon. Glapp på 8 timmar. Det i sig är inte alls farligt. Men. Jag har räknat ut att tre av dessa timmar kommer ske när jag försöker underhålla mig i Kina, och sedan de övriga fem på flyget från Kina till Amsterdam. På ett sätt bra, för man får ändå inte ha telefonen på på flyget. Fast. Jag har fått en tvångstanke att bara för att jag inte kan ringa så kommer planet störta. För om det nu skulle göra det så vill man ju, om man hinner, i panik ringa hem och säga hejdå jag älskar dig osv. Och det skulle inte gå utan en fungerande telefon! Och bara därför så kommer det förmodligen störta. Helt onödigt. Bara jag fixar att min svenska telefon aktiveras den 6 juli istället så kommer det inte att hända, utan då kommer vi flyga fridfullt över land och hav (mest land den sträckan va).

 

Jag förstår att det här låter orimligt, för det gör det även när jag säger det högt. Eller skriver det. Jag har försökt bli av med den här tanken för att den är ologisk och på gränsen till sinnesjuk, men det går inte. Och är det värt att chansa egentligen? Nej. Så för att vara på den säkra sidan har jag nu tagit tag i det här och aktiverat mitt svenska nummer från den 6 juli. Puh. Känns mycket bättre. Plan B var ju att köpa mer credit till mitt Australiensiska nummer. (Amanda skrattade när hon hörde om detta, men sa sedan (allvarligt/sarkastiskt) "Är det värt 30 dollar att rädda 150 människors liv?". Det hade det förstås varit, men nu slipper jag ju det.)

Nu kommer jag kunna sova gott om nätterna och flyga säkert hela vägen hem! Känns bra.